Lite om varje

Det känns skönt att den mörka perioden håller på att ge med sig. Vinterhalvåret menar jag. Kvällarna börjar bli längre och det ä ljust här i skåne när jag cyklar till jobbet vid halv sex på morgonen. Annat ser mörkt ut också. Inte bara Kameruns avbytarbänk som nån sportreporter kläckte ur sig. Själv jobbar jag på Stora Enso och har jättemycket att göra. Vi kör för fullt och trycket på mig och mina kollegor har nog aldrig varit större. Tyvärr är det delvis på bekostnad av dom finska bruken där många står stilla och stora mängder personal har blivit permitterade. Vi i Sverige har fördel av den svaga kronan, lägre virkes och transportpriser och just nu känns det som att det är tur att vi har en egen valuta.
Det ser i alla fall ljust ut för Kitas valpar. Växer så det knakar och Kita är en supermamma. Det är lite skillnad mellan labbetikar och wachteltikar när det gäller hur man fostrar valparna. Labbetikar flyr gärna sitt ansvar om dom kan. När valparna växer och börjar bli jobbiga så ser dom det som enklast att hoppa ut ur valphagen. Morra tar konflikten utan problem. Hon kör ett aktivt utbildningsprogram. Hon tar ett tufft tag i den som är för påstridig och den gör inte om det. Hon lägger dom på rygg, ibland allihop tills dom ligger blickstill. Då får dom gå upp. Hon provocerar genom att ha ett ben liggande framför sig. När valpen försöker ta det så slår fällan igen. När hon lägger sig i korgen så kommer valparna fram en och en mycket försiktigt och riktigt ber om lov att få krypa ner. Inga problem om dom uppför sig. Hon bjuder gärna in valparna till lek och kan hålla på och busa med dom en timme ute på tomten, men allt är på hennes villkor.
Det kommer snart fler bilder på Kitas valpar men jag är på väg till jobbet och hittar inte kamerasladden.

Anders