Dålig bloggskrivare

Hej.

Jag har varit riktigt dålig på att skriva på Bloggen i vinter. Tror det är nån form av vinterdepression som drabbat mig. Å andra sidan så finns det inte så mycket att skriva om när man varit på så lite jakter. Lite har hänt ialla fall. En minnesvärd tackjakt på fasan på hemmaplan med fantastiska fåglar i vackert vinterväder. I mitten av Januari så var jag nere på Fyn och dömde ett walk up prov. Vi var fyra domare och det var 16
 hundar till start. Ett femtiotal fåglar räckte för bedömning eftersom marken var ypperlig för bedömning av hundar. Bra markvegetation, snår och buskar och mycket terrängskiften. Hittar inte resultatet på DRK s website än men det kommer väl. Vinnande hund gick igenom provet i princip utan styrning. Markerade alla sina fåglar klockrent och som sagt snabbt ut och snabbt tillbaka. Vad mer kan man önska? Dessutom skönt stt slippa höra det eviga flöjtandet i visselpipor som tycks bli värre och värre år för år. Snart dags att lämna lite åt hunden tycker jag. Skrev på Face book att jag skulle starta en förening, "vi som hatar snö". Många anmälde sig genast. Nu blir det inte så. Jag tror jag skall starta en annan förening istället. Vi som vill att hunden kan hitta nåt själv eller vi som njuter av tystnaden.
I helgen har jag varit i vårt östra broderland Finland. Jag gillar finnarna och deras härliga attityd. För 6-7 år sedan var jag och Mirjam där och höll kurs ett par år i sträck. Vad vi såg var hundar och förare präglade av decennier av B provstänkande. Få hundar kunde gå fot ordentligt, i stort sett inga gick att skicka på en rak linje osv. Dom var däremot baddare på att söka av en kyrksocken efter upptinade fåglar. Många av dom som vi träffade då har jag sedan dömt, tävlat mot och träffat i olika sammanhang. Jag dömde ett FT i fredags i 25 minusgrader. Man stod där på morgonen, fulla av entusiasm med skinmössorna neddragna över öronen och täcke på hundarna. Fasaner fanns i massor och jag fokuserade på att skicka under skyttet och enbart på skadat vilt. Det är svårt när det är mycket fågel och både förare och domare får hålla tungan rätt i mun. Dom flesta förare hade fantastisk kontroll på hundarna. Lättstyrda och med riktigt bra linjetag gjorde att dom snabbt var på rätt plats även om dom inte markerat. Ett par av hundarna gjorde riktigt fina arbeten på runners efter att ha skickats på långt avstånd till nedslagsplatsen. Slutet blev riktigt spännande. Saknade några skadade fåglar som gått in i ett område. Första skickade hunden gjorde ett tillsynes riktigt snyggt arbete men kallades in utan fågel. Eftersom hunden glänst hela dagen så låg den riktigt bra till för att vinna provet. Nästa hund skickades och efter några minuter kom den över krönet med en skadad tupp. Ridå! Känslan just då var, ibland tycker jag inte om att vara domare. Aldrig roligt att slå ut en hund man fastnat för men det är spelets regler. Man är aldrig bättre än sin sista apport. Vi fortsatte att skicka hundar in i området och alla hundar som tidigare under dagen visat mycket fin lydnad visade nu att dom också kunde jobba självständigt utan hjälp av föraren. Vi hittade ytterligare fyra runners och för mig som jägare och domare så kändes det riktigt gott att få se hundar arbeta på fåglar som vi aldrig kunnat få tag i utan hund. En titt i boken sa att två hundar låg aningen över dom andra. Det blev till en run off. Först en fågel var, sedan en till och vi domare blev inte klokare. Tittade på varandra och tänkte! Vågar vi skicka en gång till och det gjorde vi. Efter nio fåglar var och efter ett strålande arbete av båda hundarna så var provet klart och hade jag inte blivit varm i kroppen av hundarbetet så hade jag nog frusit ihjäl.
I dagarna två hade jag sedan en hundkurs. Första dagen under fasanjakt där vi fick lov att fälla fåglar och träna hundarna. Andra dagen så var det träning med dummies på en plogad väg. Mycket snack och begränsade träningsmöjligheter pga snödjupet. Att stå ute i 20 minus och träna hundar i tre dagar har härdat den lille skåningen och nu skall jag aldrig mer klaga på lite kyla och snö. Nu förstår jag varför ryssarna fick på nöten under vinterkriget och jag är rädd för att retriever världen kommer att få känna av den Finska sisun framöver. Vi har nog bara fått en försmak. Tack Finland för att jag fick komma.

Bilden ovan visar Miso Sipola  när han var på besök för ett par veckor sedan för att para Eagle Owls Nemesis med Trolle. Vi gick ut en sväng och Miso fick skjuta några tuppar för Nisse.

Hälsningar
Anders